Still breaking the rules?
Ytterligare en söndag som trillar ner i kappsäcken man samlar på sig under sin tid här. På vår, än så länge, runda jord. Jag gjorde inget i världsklass den här söndagen heller.
Tja....Det är ju ett sätt att se på saken. Å andra sidan har jag haft en väldigt intressant helg...
Har nämligen suttit och tänkt på en sak...
Har du någon gång övertygat dig själv om att allt är bra, fast det inte är det?
Om du frågar mig skulle svaret bli mycket långt i och med en pinsam tystnad. För vanligtvis brukar jag lura mig själv in en verklighet som inte existerar i andras liv. En verklighet skapad ett liv i fantasi. För självklart har jag skurit av alla utvägar, fyllt igen alla hål, spärrat av alla genvägar fram och tillbaka mellan tid och otid, verklighet och overklighet. Jag väger om mot men mot kanske mot brist på enegri eller alldeles för mycket, kommer fram till samma slutsatser gång på gång och lurar jag ens mig själv längre? Nej, jag tror faktiskt inte de. Å andra sidan lurar jag andra.
Och nej, jag vill inte leva så här längre. Jag vill inte leva i den här drömmen och jag vet att drömmen inte vill leva med mig heller. Så hur kan ett problem stanna i både tid och rum? Hur kan jag få det att sluta eller ännu bättre, hur kan du hjälpa mig med att det slutar? För just nu är jag illa ute. Jag har inga som helst ursäkter, ingen rimlig fantasi och inga som helst ideér på hur jag ska lura mitt samvete.
Kanske samvetet kan komma till mig istället. För en gångs skull.
Brist på fantasi?
Tja....Det är ju ett sätt att se på saken. Å andra sidan har jag haft en väldigt intressant helg...
Har nämligen suttit och tänkt på en sak...
Har du någon gång övertygat dig själv om att allt är bra, fast det inte är det?
Om du frågar mig skulle svaret bli mycket långt i och med en pinsam tystnad. För vanligtvis brukar jag lura mig själv in en verklighet som inte existerar i andras liv. En verklighet skapad ett liv i fantasi. För självklart har jag skurit av alla utvägar, fyllt igen alla hål, spärrat av alla genvägar fram och tillbaka mellan tid och otid, verklighet och overklighet. Jag väger om mot men mot kanske mot brist på enegri eller alldeles för mycket, kommer fram till samma slutsatser gång på gång och lurar jag ens mig själv längre? Nej, jag tror faktiskt inte de. Å andra sidan lurar jag andra.
Och nej, jag vill inte leva så här längre. Jag vill inte leva i den här drömmen och jag vet att drömmen inte vill leva med mig heller. Så hur kan ett problem stanna i både tid och rum? Hur kan jag få det att sluta eller ännu bättre, hur kan du hjälpa mig med att det slutar? För just nu är jag illa ute. Jag har inga som helst ursäkter, ingen rimlig fantasi och inga som helst ideér på hur jag ska lura mitt samvete.
Kanske samvetet kan komma till mig istället. För en gångs skull.
Brist på fantasi?
Kommentarer
Trackback
